Dead Feminists

 
 
 
 
Dead Feminists - Historic heroines in living color av Chandler O'Leary och Jessica Spring
 
Dead Feminists är från början ett samarbete mellan konstnärer Chandler O*Leary och Jessica Spring. Chandler står för illustrationerna och Jessica trycker. Av en händelse korsades deras vägar och resten är historia. De startade projektet dead feminists med syftet att göra 44 skillingtryck/ flygblad (broadsides) vilka alla skulle innehålla ett citat från en död feminist. En kvinna som har förändrat världen. Projektet tog sin början under valkampanjen 2008 då det stod klart att oavsett vilken av kandidaterna som skulle vinna skulle valet bli historiskt. Den första svarta presidenten eller den första kvinnliga vicepresidenten.
 
Boken är uppbyggd kring de 27 broadsides som Chandler och Jessica tillsammans skapat sedan dess. Urvalet av döda feminister är i huvudsak gjort bland amerikanska kvinnor. Det förekommer några kvinnor som verkat utanför USA:s gränser men boken har en tydlig geografisk hemvist. Jill Lepore skriver i förordet till boken att urvalet av historiskt betydande kvinnor är beroende av den eller de som gör urvalet. Det är inte märkligt att två nordamerikanska konstnärer väljer kvinnor från den egna kontinenten. Samtidigt är valen inte helt typiska. Jag tror att också den amerikanska läsaren möter nya namn i denna bok.
 
Elizabeth Zimmermann var en ny bekantskap för mig. Hon var en gigant inom stickningen. Zimmermann immigrerade till USA och förde med sig nya sticktekniker. Bl.a. lärde hon amerikanskor att stick på ett kontinentalt vis, ett snabbare sticksätt än det något omständiga amerikanska sticksättet. Zimmermann producerade en stor mängd mönster och hennes tes var att alla kan lära sig sticka. Zimmermann står dock inte bakom mönstret till kvinnokampsvantarna som syns på bilderna. De har min fantastiskt duktiga mamma stickat, och för henne var såklart Elizabeth Zimmermann ett välbekant namn. 
 
 
 
 
Boken innehåller de broadsides som Chandler och Jessica skapat liksom en kort levnadsteckning samt äldre bildmaterial över de kvinnor de valt att gestalta. Jag tycker dock att de döda feministerna beskrivs lite väl kortfattat. Flera av kvinnorna har själva varit konstnärer och jag hade önskat att mer av deras verk hade varit representerade i boken. Varför får inte Sappos egna ord ta plats när hon presenteras eller Gwendolyn Brooks?
 
I Dead Feminists är det utan tveckan konstverken, de 27 flygbladen som står i centrum. Det jag framförallt tar med mig är inte historierna om de 27 döda feministerna men ett nyväckt intresse för konsten och hantverket som ligger bakom arbetet med tryckta flygblad. Idag en raritet men för inte så länge sedan det bästa sättet för masskommunikation. 
 
Chandler och Jessica har en hemsida deadfeminists.com
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

The vegetarian, What Alice forgot och Tre önskningar

 Helgläsning
 
 
 
 
Arbetsveckan lider mot sitt slut och jag summerar förra helgens läsning sent omsider. I Liane Moriarty har jag hittat en författare som bjuder på välskriven underhållning, lätt men inte alltför lättsamt. I helgen hann jag med två av hennes böcker och jag avslutade till slut, efter en ganska lång läsperiod, Han Kangs The Vegetarian.
 
 
 
 
The Vegetarian av Han Kang
 
Jag tyckte att jag såg The Vegetarian i bokhandlarnas hyllor och i mitt instagramflöde titt som tätt. Under 2016 utvecklade en kärlek till den lite kortare romanen och då var ju the Vegetarian med sina cirka hundraåttio sidor innehållandes tre kortromaner perfekt. 
 
The Vegetarian handlar om Yeong-hye som efter en dröm väljer att bli vegetarian. I den första boken The Vegetarian är det Yeong-hyes man som berättar historien, i den andra boken Mongolian Mark hennes svåger och i den tredje boken Flaming Trees är det Yeong-hyes syster som berättar. Utmärkande är att Yeong-hye själv inte berättar sin egen historia, det är människor i hennes omgivning som berättar om henne. Yeong-hye är objektet i historien. I första boken får dock Yeong-hye en egen röst i några drömsekvenser. 
 
Efter första boken la jag The Vegetarian åt sidan av olika skäl, främst eftersom jag kände en avsky gentemot Han Kangs första berättare Yeong-Hyes man. Marta Ronnes välskrivna recension i UNT fick mig att återvända till boken efter ett långt uppehåll. Med Marta Ronnes ord i ryggen fick jag en helt annan läsupplevelse... Mina ord känns otillräckliga, läs Ronnes istället. Nu när jag skriver det här känner jag att berättelsen fortfarande pockar på och att behovet av att prata om the Vegetarian är stort! 
 
 
 
 
What Alice forgot av Liane Moriarty
 
Helgen inleddes dock med en helt annan bok,  en betydligt mer lättsam berättelse om Alice som efter ett fall på gymmet vaknar upp med ett förlorat minne. Alice är övertygad om att det är 1998, att hon är gravid, kär och 29 år gammal. Egentligen är det 2008 och Alice är en 39 årig trebarnsmor som ligger i skilsmässa, med 29 åriga Alices stora kärlek. 
 
Jag tycker att Liane Moriartys styrka är att skriva människor och hon gör det med stor respekt. Jag tänker flera gånger "att så här måste det vara att förlora minnet". Moriarty har förmågan att skriva komplexa karaktärer som är lätta att tycka om utan att för den sakens skull göra dem omänskligt goda.
 
Jag avslutade helgen med ytterligare en Moriartybok, hennes debut som är den tredje boken att översättas till svenska, tror jag.
 
 
 
 
 
 
 
Tre önskningar av Liane Moriarty
 
I Tre önskningar kretsar berättelsen kring trillingarna Kettle. Boken börjar med att de tre systrarnas födelsedagsfirande, en middag som slutar i kaos och ambulansfärd till sjukhuset. Vi kastas tillbaka i tiden och får följa systrarna Cat, Gemma och Lyn fram till den födelsedagsmiddagen under vilken en hel del saker kulminerar.
 
Jag har nu läst en knapp handfull av Moriartys böcker sedan i början av januari när jag läste Big little lies. Alla böcker jag har läst har tydliga "Moriarty-signum". Samtliga böcker innehåller andras röster om huvudpersonerna eller händelserna. I Big little lies är det t.ex. i form av vittnesmål eller utdrag ur förhörsprotokoll. I Tre önskningar är det i form av ögonblicksskildringar som berättas av anonyma röster. Återkommande teman i Moriartys böcker är livsavgörande ögonblick eller händelser, det kan handla om kärlek, svek, ofrivillig barnlöshet, rädsla eller andra stora ämnen. Inte sällan genomgår minst en av personerna i berättelsen, allt som oftast är det flera huvudpersoner i parallella historier, någon form av livskris. Moriarty lyckas med bedriften att skriva detta utan att hänfalla till trivialiteter och klichéer. Moriarty skriver händelserika historia med överraskningsmoment, det är med andra ord svårt att berätta om innehållet utan att avslöja för mycket. Moriarty får mig också att engagera mig i karaktärerna.
 
Jag tycker dock att det finns lite väl många likheter mellan böckerna när det gäller Moriartys upplägg och handling, jag tror att det är en bra idé att pausa lite mellan Moriartys böcker, så jag väntar väl en vecka eller så innan jag läser nästa.
 
 
Kaosutmaning 2017
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Grit - Konsten att inte ge upp

 
 
Grit - Konsten att inte ge upp av Angela Duckworth
 
Grit beskrivs i förlagets säljtext som ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och att inte ge upp vid motgångar. Min största invändning mot boken är svengelskan, användningen av ordet grit. Och möjligen finns det inget bra svenskt ord som omfattar allt det som tillskrivs grit eller så är ihärdighet helt enkelt inte slagfärdigt nog.
 
Angela Duckworth tilldelades MacArthurstipendiet 2013 och resultatet är den här boken. Duckworth har en fantastisk förmåga att fånga läsaren, hon skriver med ett driv som sällan är självklart när akademiker skriver populärvetenskapligt. Hon har förmågan att göra komplexa fakta lättbegripliga utan att för den sakens skull förenkla eller fördumma läsaren. 
 
Jag har läst Grit i förhoppningen att vara bättre rustad när jag möter mina elever i klassrummet som jag ofta upplever vill ge upp när det känns svårt eller jobbigt... och det gör det ju varje dag, på varje lektion, i alla fall någon gång. Det är en del av att lära sig nya saker, en del av lärandet. Grit är inte skriven med målgruppen pedagoger i sikte, den är skriven för en bredare målgrupp men boken har varit mycket tankeväckande och jag kommer att ta med mig en hel del in i klassrummet och en hel del när jag återkopplar till elever kring deras arbeten. Jag har rekommenderat till mina kollegor och flera läser och gillar. Min bok är fylld av anteckningar, understrykningar och post it-lappar.
 
Nu vill jag läsa bok två, boken om att utveckla grit i klassrummet. Jag hoppas att det kommer en sådan, helst skriven av Angela Duckworth.
 
Jag har inte läst Grit som en självhjälpsbok men det finns en hel del tänkvärt som jag tar med mig kring min egen "grit" och utvecklingen av den. Om att hitta passion i livet, hitta mina skäl till vad jag sysslar med, att öva och lära. Jag funderar på att försöka lkära mig sticka.
 
 Och så bockar jag av ytterligare än bok i kaosutmaningen 2017
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp