Hilma
Hilma - en roman om gåtan Hilma av Klint av Anna Laestadius Larsson
Hilma är den tredje boken jag läser av Anna Laestadius Larsson och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva, om hennes språk. Det är inte svårt att komma in i Larssons böcker, det är med en lätthet som en kan börja läsa och komma in i Larssons romaner. Dessutom tycker jag mycket om att Larsson alltid tydligt skriver med ett feministiskt perspektiv.
Vad vet vi egentligen om Hilma av Klint? Jag vet inte om Larssons bok ger svaret på gåtan. Jag tror att det vi vet om Hilma är att vi nästan inget vet... men det är också någonting jag tror mig veta efter att ha läst Larssons bok. Hilma af klint såg till att förstöra mycket av det personliga material som fanns om henne såsom brev, anteckningar och lämnade egentligen bara sina verk efter sig. Vad kan vara mer personligt än en konstnärs verk kan en ju invända men Hilma såg de som en del av någonting mycket större. Verken var inte hennes, de var en gåva till världen. Hilma var en mycket spirituell människa. Kanske skulle vi beskriva henne som religiös, till viss del nyandling, en människa med mediala förmågor, tokig... Jag vet inte, men att jag själv saknar detta sökande drag påminns jag ofta om när jag läser. Ibland blev jag lite matt av det spirituella och jag tänkte mer än en gång medan jag läste att det här är galenskap;)
Hilmas konstnärsskap var oerhört viktigt för henne och hon kämpade för att få ägna sig åt målandet. Det var dock först i mogen ålder som hennes måleri och hennes spirituella liv förenades och den moderna konst, tempelmålningarna, som vi idag förknippar med Hilma av Klint skapades.
Hilma är också en bok om kvinnors ställning i samhället, i familjen och i konstnärsvärlden. Kvinnor fick vara med på nåder, i allt utom familjen i vilken kvinnan förväntades ta plats. För den kvinna som var ointresserad av att bli maka och mor var samhället inte alltid så välkomnande. Hilma lyckades undvika det äkta ståndet men vi ändå ett familjeansvar för modern fram till hennes död.