Min mormor från Armenien

 
 
Min mormor från Armenien av Anny Romand
 
Jag undervisar mina elever om folkmord. Jag har i flera olika kurser haft "folkmordsteman". Jag har läst många skildringar från folmordet som utfördes av nazisterna under andra världskriget och jag har lyssnat till några vittnesskildringar från Srebrenica, Rwanda och nu senast från Syrien. Jag undervisar om om det armenska folkmordet. Jag berättar om händelserna, om skeendet. Vi brukar prata om det turkiska förnekandet av folkmordet och vi läser skildringar från när barnbarn och barnbarnsbarn besöker platser som familjen lämnat flera generationer tillbaka. I mina klassrum sitter emmellanåt ättlingar till dem som flydde, men minnena är grumliga även om vetskapen om det hemska som hänt finns och lever vidare från generation till generation. 
 
När jag öppnade Min mormor från Armenien hade jag en tydlig bild av vad jag skulle få läsa, det insåg jag efter ett par sidor, samtidigt som jag tänkte för mig själv, hur kan jag undervisa om detta när jag inget har förstått? 
 
Barnbarnet som skriver boken är Anny Romand. Hon hittade för några år sedan en dagbok som hennes mormor skrev under under folkmordet och förföljelsen. Serpouhi beskriver i sin dagbok det barbari som hon genomlider. När folkmordet börjar har Serpouhi en stor familj, när det är över står hon och en son ensamma kvar.
 
Min mormor från Armenien präglas av barnets blick, Anny växer upp tillsammans med sin mormor som redan tidigt berätta om det fasansfulla. Ibland är skildringarna nakna och obegripligt hemska. Men det finns ett område som inte berörs eller beskrivs utförligt och det är det sexuella våldet. Jag föreställer mig att mormodern inte förmår berätta om detta att skammen är för stor. Istället berättar mormodern om blickar, om flickor som rymde upp i bergen för att undvika snabba giftermål med germanderna. Jag tänker att det är ett uttryck för hur skammen har lagts och läggs på flickorna, kvinnorna och den tystnad som rått och fortfarande rår när vi pratar om krig, våld och det slagfält som kvinnors kroppar alltid har varit och fortfarande är.
 
Anny Romands skildring är smärtsam men framförallt fylld av kärlek, ömhet och respekt gentemot mormodern och hennes upplevelser. När hon skriver i slutet av boken att mormodern oftar pratar om det där landet som är så vackert men som hon inte vill fara till någonsin igen för att hon fortfarande är rädd är det omöjligt att inte förstå. 
 
Min mormor från Armenien lämnar mig som läsare utan vägledning vid några tillfällen i boken. Referenserna tycks för subtila nästan. Jag är inte förmögen att förstå möjligen eftersom jag saknar tillräckliga kunskaper om Armenien och det som hände eller kanske för att jag växt upp under en annan tid än Romand och i Sverige och inte i Frankrike som författaren. 
 
Boken är till innehållet fyllig men till omfånget tunn, på bara 118 sidor lyckas Anny Romand förmedla mycket känsla och kunskap. Bokens innehåll och omfång gör också att jag kan läsa den med mina elever, i klassrummet älskar en majoritet av mina elever känslostarka böcker som gärna får bygga på verkliga händelser och om de är  tunna är det perfekt. 
 
Boken finns här och här
Allmänt | |
Upp