Americanah
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
"Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.
Det går bra för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppetn ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn."
Jag älskar Chimamanda Ngozi Adichie texter, de skrivna och de talade. Hon har förmågan att alltid vidga mina vyer, ge mig nya perspektiv. Hon berättar aldrig bara en historia.
Jag har aldrig varit immigrant inte på riktigt. Som så många andra svenska ungdomar har jag bott utomlands under en period efter gymnasiet men jag har aldrig brottats med immigrantens utmaningar, inte på riktigt. Dessutom reste jag som EU-medborgare till ett annat EU-land. Med mitt svenska pass låg och ligger världen mer eller mindre öppen. I mitt jobb möter jag dagligen ungdomar som tagit sig till Sverige via farliga vägar över haven från länder vars pass inte öppnar några dörrar. Jag pratar dagligen med mina elever om deras erfarenheter som immigranter i ett land som inte alltid välkomnar. Ett land som förutsätter att det som erbjuds här i alla lägen är så mycket bättre än det som de har lämnat bakom sig.
Trots det upplever jag så mycket igenkänning med Ifem och hennes möte med USA. Adichies karaktärer är mångfacetterade så även Ifem. Adichie har en förmåga att sätta fingret på situationer, känslor och fenomen. Adichies intelligens är påtaglig och berikande.
En av de drivande krafterna i boken är rasism och idén om ras. Både Ifem och Obinze möter rasism först när de lämnar Lagos och kommer till USA och Storbritannien. Genom Ifem kan Adichie belysa komplexiteten i det amerikanska samhället med sin långa historia av rasism, en rasism som av många förnekas, bortförklaras och kan betraktas som dold. Jag kan inte låta bli att fundera på hur Ifems blogg skulle sett ut om hon varit i USA idag när rasismen återigen är en fråga som diskuteras i det offentliga rummet även om den fortfarande förnekas av många. Adichie beskriver på ett väldigt gripande sätt hur Ifem och hennes afroamerikanska vänner samlas runt Barack Obamas presidentkandidatur och valet 2008. Hoppet de alla delar, modet att våga tro på förändring som inte alls är självklart. Jag vill inte ha en fortsättnig av boken, inte en del två men jag skulle gärna läsa blogginlägg från Ifem om tiden med Obama i Vita huset, Black lifes matter och årets val med Trump som segrare.
Läs!
