Barnbruden
Barnbruden är den första boken i en trilogi och i centrum står tre unga kvinnor vid Gustav III:s hov. Boken tar sin början sommaren 1774. Det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina är på väg mot Sverige över Östersjön. Ombord på skeppet finns den blott femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta, Hertig Karl, kungens brors brud. Den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia - barnbruden. På skeppet finns också Sophie von Fersen, en ung adelsfröken tillhörande en av Sveriges förnästa släkter. Hon förväntas passa upp den unga kungliga bruden. Ombord på Sofia Albertina utvecklas en mycket nära och trofast vänskap dem emellan.
Den tredje unga kvinnan är vid den här tiden också hon, liksom Charlotta och Sophie, bara ett barn. Om än yngre. Hon, en stum flicka som bor långt ner i källaren under det kungliga slottet och vars uppgift är att ta hand omd de andras skit, kallas för pottungen.
Barnbruden är en berättelse om kvinnor, kvinnors vars främsta uppgift under stora delar av historien har varit att i sina sköten frambära kommande generationer. prinsessor och adelsfröknars sköten är dessutom inte en privat angelägenhet. En prinsessas är kronans och en adelsfröken familjens. Barnbruden målar upp en tydlig bild av den konflikt kvinnor levde med i denna upplysningens era - vad är det att vara en människa och kan en kvinna vara det?
Den kvinnliga vänskapen, försöken och önskan att vidga det egna levnadsrummet är också centralt. En kvinna vid hovet är utlämnat till kungens nycker, också en kvinna av börd är skyddslös i ett samhälle som betraktar och behandlar henne som en manlig ägodel. Självklart långt ifrån så skyddslös som pottungen som inte behandlas bättre än smuts. Boken handlar också om intrigerna vid hovet om ojämlikheten och orättvisorna mellan hög och låg i 1700-talet Sverige men framförallt orättvisorna mellan män och kvinnor.
Det enda jag visste om prinsessan Charlotta innan jag började läsa barnbruden var att hon som ung och nygift trodde sig vara gravid. Månaderna passerade och graviditeten visade sig vara ett tankefoster, Charlotte blev till allmänt åtlöje vid hovet, en kvinna måste väl ändå veta! Och kanske vet jag egentligen inte speciellt mycket mer efter att ha läst Barnbruden men vad gör väl det? Boken bygger på verkliga personer och verkliga händelser men är fiktion. Anna Laestadius Larsson är en skicklig berättare och det är lätta att glömma bort detta, också för en historielärare;)
Boken är underhållande och välskriven, intrigerna kittlande och kvinnoödena, inte sällan, grymma. En bok att sluka helt enkelt!