Flickorna
”I början av sommaren är Evie Boyd fjorton år, uttråkad och otålig. Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.”
En av 2016 års mesta böcker. Hypen visste liksom inga gränser. Bilder av The Girls översköljde mitt instagramflöde. Emma Cline sågs i tv-soffor såsom Babelsoffan på SVT under hösten och boken tokhyllades till höger och vänster. Det är en tämligen spektakulär debut hon gör Emma Cline. Inspirationen från Mansonfamiljen, den ökända amerikanska sekten som låg bakom en rad bestialiska mord i slutet av sextiotalet kittlade säkerligen också. När jag köpte The Girls hade jag dock inte riktigt koll på allt detta. Jag trodde att det framförallt handlade om vänskap mellan unga kvinnor…
Jag och Flickorna fick ingen bra start, mina förväntningar speglade inte alls den text jag hade framför mig. Dessutom var jag lässtressad, om det går att läsa på ett läsfientligt sätt så var det, det jag gjorde. Jag började läsa the Girls vid månadsskiftet juli/augusti de sista skälvande semestertimmarna. Och att jag inte skulle hinna läsa klart på semestern blev en gigantisk stress. Jag gillade inte heller den obehagskänsla som skapas i början av boken. Och kombinationen med semesterslut var väl ingen hit. Så jag slutade läsa.
Eftersom jag nu skriver om boken är det uppenbart att jag gav den ytterligare en chans men det skulle dröja nästan ett halvår. Det första obehaget när mycket av Evies liv, så som hon känner, det, rasar samman i början av boken hade jag vid det här laget kommit över. Evies föräldrar skiljer sig, bästa vännen lämnar och hon tycks stå ensam i världen. När Evie träffar den nittonåriga Suzanne drabbas hon av en ögonblicklig fascination och förälskelse. Suzanne tar med henne till ranchen där hon får träffa Russell.
Det finns så mycket som kan diskuteras och reflekteras över när det gäller Flickorna. Hur kan en fjortonåriga flicka lämnas så ensam i världen? En skilsmässa gör ju inte per automatik dåliga föräldrar. Hur kan så många se mellan fingrarna, varningstecknen finns ju där.
Flickorna är också en bok fylld av relationer, men de flesta relationerna präglas av manipulation, egoism och det är sällan som en person gör någonting bra för en annan… det går inte att lita på någon. Flickorna objektifieras av männen och den sexualiserade blicken är ständigt närvarande på Evie och flickorna på ranchen.
Flickorna är en bok som berättas av Evies, berättelsen är ur flickornas perspektiv och det finns något befriande i detta. Men det finns också en distans mellan Evie och hennes omvärld. Under en stor del av boken befinner sig den vilsna Evie i drogdimmorna på ranchen tillsammans med Suzanne, de andra flickorna och Russell. Jag tolkar det som ett stilistiskt grepp av författaren. Samtidigt skapar distansen runt Evie liksom distansen Evie tycks ha till sina känslor en distans också mellan mig och Evie liksom de övriga karaktärerna.
Jag tycker mycket om Flickorna och jag rekommenderar läsning!
