The vegetarian, What Alice forgot och Tre önskningar
Helgläsning
Arbetsveckan lider mot sitt slut och jag summerar förra helgens läsning sent omsider. I Liane Moriarty har jag hittat en författare som bjuder på välskriven underhållning, lätt men inte alltför lättsamt. I helgen hann jag med två av hennes böcker och jag avslutade till slut, efter en ganska lång läsperiod, Han Kangs The Vegetarian.
Jag tyckte att jag såg The Vegetarian i bokhandlarnas hyllor och i mitt instagramflöde titt som tätt. Under 2016 utvecklade en kärlek till den lite kortare romanen och då var ju the Vegetarian med sina cirka hundraåttio sidor innehållandes tre kortromaner perfekt.
The Vegetarian handlar om Yeong-hye som efter en dröm väljer att bli vegetarian. I den första boken The Vegetarian är det Yeong-hyes man som berättar historien, i den andra boken Mongolian Mark hennes svåger och i den tredje boken Flaming Trees är det Yeong-hyes syster som berättar. Utmärkande är att Yeong-hye själv inte berättar sin egen historia, det är människor i hennes omgivning som berättar om henne. Yeong-hye är objektet i historien. I första boken får dock Yeong-hye en egen röst i några drömsekvenser.
Efter första boken la jag The Vegetarian åt sidan av olika skäl, främst eftersom jag kände en avsky gentemot Han Kangs första berättare Yeong-Hyes man. Marta Ronnes välskrivna recension i UNT fick mig att återvända till boken efter ett långt uppehåll. Med Marta Ronnes ord i ryggen fick jag en helt annan läsupplevelse... Mina ord känns otillräckliga, läs Ronnes istället. Nu när jag skriver det här känner jag att berättelsen fortfarande pockar på och att behovet av att prata om the Vegetarian är stort!
Helgen inleddes dock med en helt annan bok, en betydligt mer lättsam berättelse om Alice som efter ett fall på gymmet vaknar upp med ett förlorat minne. Alice är övertygad om att det är 1998, att hon är gravid, kär och 29 år gammal. Egentligen är det 2008 och Alice är en 39 årig trebarnsmor som ligger i skilsmässa, med 29 åriga Alices stora kärlek.
Jag tycker att Liane Moriartys styrka är att skriva människor och hon gör det med stor respekt. Jag tänker flera gånger "att så här måste det vara att förlora minnet". Moriarty har förmågan att skriva komplexa karaktärer som är lätta att tycka om utan att för den sakens skull göra dem omänskligt goda.
Jag avslutade helgen med ytterligare en Moriartybok, hennes debut som är den tredje boken att översättas till svenska, tror jag.
I Tre önskningar kretsar berättelsen kring trillingarna Kettle. Boken börjar med att de tre systrarnas födelsedagsfirande, en middag som slutar i kaos och ambulansfärd till sjukhuset. Vi kastas tillbaka i tiden och får följa systrarna Cat, Gemma och Lyn fram till den födelsedagsmiddagen under vilken en hel del saker kulminerar.
Jag har nu läst en knapp handfull av Moriartys böcker sedan i början av januari när jag läste Big little lies. Alla böcker jag har läst har tydliga "Moriarty-signum". Samtliga böcker innehåller andras röster om huvudpersonerna eller händelserna. I Big little lies är det t.ex. i form av vittnesmål eller utdrag ur förhörsprotokoll. I Tre önskningar är det i form av ögonblicksskildringar som berättas av anonyma röster. Återkommande teman i Moriartys böcker är livsavgörande ögonblick eller händelser, det kan handla om kärlek, svek, ofrivillig barnlöshet, rädsla eller andra stora ämnen. Inte sällan genomgår minst en av personerna i berättelsen, allt som oftast är det flera huvudpersoner i parallella historier, någon form av livskris. Moriarty lyckas med bedriften att skriva detta utan att hänfalla till trivialiteter och klichéer. Moriarty skriver händelserika historia med överraskningsmoment, det är med andra ord svårt att berätta om innehållet utan att avslöja för mycket. Moriarty får mig också att engagera mig i karaktärerna.
Jag tycker dock att det finns lite väl många likheter mellan böckerna när det gäller Moriartys upplägg och handling, jag tror att det är en bra idé att pausa lite mellan Moriartys böcker, så jag väntar väl en vecka eller så innan jag läser nästa.